Stenung var en medeltida by
Stenung är namnet på den medeltida by där det moderna Stenungsund ligger. Byn låt söder om Vetteberget och dess namn förekommer i skrift första gången 1388. Men människor hade bott i området långt innan dess.
På 1830-talet ritades ägogränserna i Stenunge by om. Man genomförde ett laga skifte så att gårdarna skulle bli sammanhängande enheter och därmed mer praktiska att bruka. Knuttimrade hus kunde plockas ner och resas på nya ställen men Mariagården och Västergård - två 1700-talshus - var i gott skick och fick stå kvar. De stengärdesgårdar som vi ser idag visar sannolikt de nya gränserna efter det laga skiftet.
Den nya centralorten började växa fram på 1800-talet i området mellan ångbåtsbryggan i väster och järnvägsstationen i öster (som byggdes 1907). Här finns det gamla kapellet och en hel del äldre träbebyggelse bevarad. En drivkraft i samhällsutvecklingen var att badgästerna började etablera sig utmed kusten och så tidigt som 1842 finns en uppgift om ett badhus på Stenungs ägor.
Kommunen köpte fastigheterna 1984 och husen restaureras nu för att kommunens egna invånare och tillresande besökare ska kunna ta del av ett levande kulturarv. Här finns kopplingar bakåt i tiden i ett samhälle som annars präglas starkt av modern industri. Mariagården och Västergård ligger alldeles nära Doteröds industriområde — som en oas mitt i dagens Stenungsund.
Det har inte alltid hetat Stenunge by
Språkforskare har diskuterat byns namn. En förklaring är att namnet kan tolkas som ”byn vid foten av berget”. Berget som avses är Vetteberget.
• 1388 hette byn Staeinungum.
• 1529 var namnet Steffningsbyn.
• 1772 hade det ändrat sig till Stännung.
Huru å tomt skall byggas
Det behöves många hus på en gård där man bedrev jordbruk. I Byggninga Balken i 1734 års lag kan man läsa: ”Tomt skall byggas till mangård och ladugård. I mangården skola vara stuga med förstuga och kammare, så ock gäststuga, där gården så stor är, källare, visthus och sädesbod, redskapshus, och hemligt hus, port och lider. Tarvar bonde flera hus; bygge sig till lägenhet det bästa han gitter. Ladugården bygges särskilt ifrån mangården, och där skola vara stall, fähus, fårhus, och svinhus, med nödiga foderrum, så ock loge och lador, efter som gården är stor till. Badstuva eller mälthus skall ock byggas, så ock ria, där skog är, och de avsides sättas.”
Mariagården
Mariagården har fått sitt namn efter Maria Johansson som levde i huset mellan 1899 och 1943. Hon var gift med Herman vars mamma Anna-Maria föddes på gården 1820.
Maria Johansson var känd som en redbar kvinna som vid sidan av gårdssysslor också hade tid för ”allmäna angelägenheter”. Maria ägnade stort intresse åt kyrkan och missionen och arbetade ivrigt för att få ett kapell i Stenungsund. Hon bidrog också ekonomiskt till byggnaden.
På 1800-talet var Mariagården vitmålad. En stor ladugård och andra ekonomibyggnader kompetterade gårdsbilden men de har försvunnit med tiden. Ladan närmast Mariagården byggdes ut till sin nuvarande storlek år 1955. Den äldre delen är förmodligen en källargrund, där man sannolikt förvarat mat tidigare. Under 1900-talet har ladan använts som förvaringsställe åt maskiner och andra jordbruksredskap.
Mariagården har varit ett ställe fyllt av aktivitet. Här bedrevs stort jordbruk med sjutton kor och två hästar. 1907–1908 var det skola i ett av husets rum.
1909 gick Herman ur tiden och Maria drev gården på egen hand till strax före sin död 1943. Eftersom Herman och Maria var barnlösa gick gården ur släkten efter 300 år. Bageriägaren Einar Karlsson Thorén köpte Mariagården och Marias dräng Johan Brundsten arrenderade jordbruket tillsammans med Julius Larsson på Uppegård. De brukade åkrarna ända in på 1960-talet.
Västergård
Vid tiden för det laga skiftet ägdes Västergård av Johannes Abrahamsson. Han var en duglig bonde och fick pokal och 100 riksdaler banco av Hushållningssällskapet för att han skötte jordbruket så bra. Johannes blev sedan ordförandende i den första kommunalstämman 1862.
Sonen Josef tog över gården och nya tider tog vid. Förmögna stadsbor hade börjat bygga sommarhus på Stenungsön. Efterfrågan på varor ökade och handelsmän etablerade sig kring ångbåtsbryggan på Västergårds mark. Josef fick inkomster genom arrenden som dessa handlare betalade.
När Josef gick bort 1901 delade sönerna på gården. Albert byggde ett nytt hus på sin gårdshalva nära stationen och arrenderade ut marken. Ferdinand bodde kvar i Västergårds mangårdsbyggnad och var den siste ägaren som brukade jorden där.
När arremdatorerna fick friköpa sin mark började centralorten Stenungsund växa fram.
Västergård 1800-talets mitt. Ur Helena Rafsteds arkiv.
Laga skifteskarta 1835